Del fyra.

Den ännu namnlösa berättelsen
Episod 4
-I vilken det pratas en massa-

”Delvis rätt. Mina föräldrar var från en liten by vid foten av Blåbergen, men jag är uppväxt här i Gränslandet. Du tog det på ögonen va?
   Men, nog om mig och mer om dig. Jag anar att du inte är en spion från norr, och som du ser ut så tror jag att du blivit jagad genom snårskogen uppströms. Kanske rent av från byn söderöver som jag och Renny passerade imorse?”
   Iannas min måste ha förrått henne, för flickan med det vilda håret log brett igen. Men leendet försvann lika fort som det dykt upp och ersattes av en pannrynkning.
   ”Stället fullkomligt kryllade av blåmantlar. Vi trodde att de inte skulle bry sig om skogarna på den här sidan Eilj. Vad finns här som de är intresserade av?”
   Ianna skruvade på sig.
   ”Hur ska hon kunna veta?” muttrade Renny och föste undan sin kamrat.
  Han vände sig till Ianna.  ”De kom till vår by för några veckor sedan. Vi kom undan, men efter vad vi sett på vägen hit så verkar de tillfångata alla som kan använda någon av de tre krafterna. Vi har sett hundratals, speciellt i vår ålder, som marscherats norrut.”
   ”Vi trodde inte att det fanns magiker här”, inflikade flickan.  ”Annars hade vi försökt ta oss söderut i stället, mot lågländerna.”
   ”Det finns grönblod i de mörka skogarna söderut”, sa Ianna.
   Renny höjde på ögonbrynen och flickan brast ut i ett gapskratt.
   ”Grönblod?” flämtade hon fram och torkade en tår. ”Är du inte lite gammal för att tro på sagor? Tror du blåmantlarna tror på sånt?”
     Renny sneglade mot henne, fortfarande med rynkad panna.
   ”Va? Tror du också på det?” skrattade hon och flinade åt sin vän.
   ”Varför inte? Det är faktiskt inte bara sagor, det har funnits grönblod. Aly sa att det fanns böcker på Universitetet i Eiljon som-”
   ”Sagoböcker”, avfärdade flickan. ”Även om de vore sanna så har ingen sett ett grönblod på hundra år. Det är bara gamla tokiga gummor och-”
   Hon tystnade och vred på huvudet.
  ”Vad-” började Renny.
  ”Shhh!”, flickan satte en hand över hans mun. ”Det kommer någon.”

Del tre.

Den ännu namnlösa berättelsen
Episod 3
-I vilken det viftas ännu mer med knivar-
  
”Det är inte trevligt att vifta med knivar mot folk som bara vill hjälpa”, sa en ljus röst med lätt road ton till hennes vänstra öra.
   ”Det inte trevligt att smyga på folk som sover heller, och vem är det som viftar med knivar nu om jag får fråga?!”
   Orden som snubblade ur Iannas mun lät hesa och inte alls lika självsäkra som hon tänkt sig.
   ”Förlåt”, sa rösten vid örat och kniven försvann. ”Jag trodde du skulle hugga den i Renny. Han är hälften troll så han skulle nog inte må så bra om du körde in en bit stål i honom.”
   ”Jag tror att alla mår rätt dåligt av att bli knivhuggna. Dessutom är det bara en myt att troll inte tål stål, silver däremot…”
   Ianna sneglade bakåt medan pojken gick igenom varje detalj i silvrets ohälsosamma effekter på troll. En lång och gänglig flicka såg tillbaks mot henne under man av burrigt svart hår. Flickan log och fäste kniven i sitt bälte.
   ”Det där är min”, påpekade Ianna.
   ”Visst”, flickan log igen, men gjorde inge ansats till att ge tillbaks kniven.
   Ianna såg på knivens vackra bladmönstrade guldskaft och förstod att vem som helt kunde lista ut att den inte var hennes. En vanlig bondjänta som hon skulle var lycklig om hon ens fick ihop hälften av det guld som täckte knivskaftet under sin livstid.
   Hon hade stulit den av värdshusvärden, han behövde den i alla fall inte längre. Han-
   ”Så, vad gör du här mitt ute i ingenstans? Och varför ser du ut som om du brottats med björnar?”, undrade flickan.
   ”Björnar?”
   Ianna såg ner på sina armar. De var täckta med rivsår och blåmärken från gårdagens kravlande genom snår och klättrande över stenar. Hennes kläder såg inte mycket bättre ut.
   ”Jag-”
   Hon tystnade och betraktade flickans ögon. De var mörkblå, nästan svarta,men när solen träffade dem glänste de i en ljusare blå färg. Den påminde Ianna om…
   ”Du är från norr!”, utbrast hon anklagande och backade undan några steg.
  Flickan flinade och ryckte på axlarna.

Del två.

Den ännu namnlösa berättelsen
Episod 2
-I vilken det viftas med knivar och avslutas med en cliffhanger-
 
När morgonljuset äntligen började leta sig ner mellan trädkronorna var Ianna öm i hela kroppen. Hennes ögon kliade och ögonlocken hotade att falla igen vilken sekund som helst.  Hon gnuggade dem irriterat.
   Den nattliga vandringen utefter bäcken hade varit både kall och oländig. Terrängen nedströms hade visat sig vara glesare på träd och buskar, men riklig på sten. Hon hade halkat omkull på de hala stenarna intill bäcken flera gånger, vrickat foten mellan två stenbumlingar och med nöd och näppe undvikit att kliva ner i ett näste med ilskna stenormar.
   För någon kilometer sedan hade dock de förrädiska klippblocken äntligen ersatts med mjuk mossa och gles barrskog. Marken sluttade lätt nedför här och längre ner, där träden stod tätare, glittrade en sjös spegelblanka yta i morgonsolen.
  Ianna sjönk motvilligt ihop bakom en mosstäckt stenbumling. Hon beundrade utsikten i några sekunder. Sedan slöt hon ögonen och föll i en orolig sömn.
   När solen stod som högst över talltopparna vaknade hon minst lika oroad. Någon ruskade hennes axel!
  Ett förskräckt pipande läte lämnade hennes strupe samtidigt som hon slog undan armen och letade efter den stulna kniven under sin tröja.
   Någon ropade något åt henne men hon uppfattade inte orden.
   Hon rullade hon åt sidan, bort från handen, och kom upp på fötterna med kniven i handen. Solen bländade henne, men konturen av figuren hon hade framför sig var inte mycket längre än henne själv. Den var däremot bredare.
   ”Ta det lugnt”, sa siluetten och sträckte upp armarna. ”Vi ville bara se om du var okej!”
   Vi? Ianna blinkade några gånger och kisade mot ljuset, men allt hon såg var en rund, fräknig och, framför allt, ensam pojke. Om inte…
   Tanken slog henne samtidigt som en hand grep tag om hennes egen och bände kniven ur den. Hon började vända sig för att ta tillbaks den men hindrade sig illa kvickt. Det kalla stålet var redan pressat mot hennes hals.

Någon typ av... berättelse?

Det här är det första "kreativa" jag skrivit på... några år? Så håna mig inte för min ringrostighet X'D



Ianna lutade sig fram över halsen på den skrangliga märren som flåsade allt tyngre under henne.
  ”Bara en liten bit till, snälla”, viskade hon i det svettdrypande djurets öra.
  Hon bankade med hälarna i den arma krakens revben, men till ingen nytta. Stoets tunga travsteg bröts av till en haltande skritt.
   ”Snälla!” manade Ianna och kastade en blick över axeln.
   Skogsstigen bakom dem var mörk och tom, men över hästens rosslande andhämtning kunde hon höra klappret av hovar. Snart skulle den första av förföljarna komma runt stigkröken. Hur hade hon kunnat tro att bagarens gamla beniga märrstackare skulle kunna hinna undan unga välutfodrade stridshästar?
   Hon höll in djuret, som mer än villigt gjorde halt, och såg sig omkring. Kanske skulle hon kunna komma undan dem till fots? Skogen här var snårig, för snårig för att kunna ta sig fram till häst vid sidan av stigen. Dessutom var hon liten och mager och de stora och otympliga, speciellt med rustningar.
   Då den första ryttaren blev synlig på stigen tog hon beslutet och kastade sig ur sadeln.  Utan så mycket som en blick bakåt dök hon in bland snåren. Hon hörde knak, brak och några gläfsande svordomar bakom sig när hon kravlade genom buskagen och sicksackade sig fram mellan stenar och smala trädstammar. Lättande nog blev förföljarnas ljud allt mer avlägsna ju djupare in i skogen hon kom.
    När hon till sist, med ett ljudligt plask, snubblade ner i en liten bäck verkade de ha givit upp jakten helt. Hon stod still en lång stund i det fotknölshöga vattnet och lyssnade, men de enda ljuden som nådde hennes öron var hennes egna flämtande andetag och porlandet från bäcken. Runt om henne stod skogen tyst, mörk och kall.
   Huttrande kravlade hon sig upp ur bäckfåran.
   Vart skulle hon ta vägen nu? Stigen hon ridit efter hade gått åt norr och hon hade flytt öster ut från den… men sedan? Hon hade inte hållit en rak kurs under sin flykt genom skogen, så mycket var hon säker på. Hade hon otur så kunde hon lika gärna komma tillbaks till byn om hon fortsatte framåt. Rådvill såg hon upp mot himlen, den var täckt av moln, så även om hon kunnat stjärnnavigera så hade det inte varit till mycket hjälp.
   Till sist bestämde hon sig för att det bästa nog var att hålla sig i rörelse oavsett vart hennes fötter skulle ta henne. Så hon beslutade att följa bäcken nedströms.


Ian West - Prolog

Så, um, text? Skrev om prologen till en gammal vampyrhistoria jag började skriva på i böjran av 2009, den är för närvarande över 15 000 ord lång. Jag läste Twilight och tänkte ungefär så här: "Att skriva vampyrhistorier och tjäna massor av pengar verkar ju vara rena barnleken!". Sedan hände det här...

IAN WEST
eller Ännu en vampyrhistoria världen hade klarat sig bra utan.

Prolog
   Ian West är långt ifrån en uppseendeväckande person och absolut ingen man lägger märke till. Om du så skulle råka gå rakt in i honom på gatan är det inte särskilt troligt att han kommer att fastna i ditt minne. Är du en hygglig person säger du självklart ett obligatoriskt förlåt, kanske möter du till och med hans blick, men i samma sekund era vägar skiljs åt har du tankarna på annat håll och bilden av den unge herr West har skuffats undan någonstans långt bak i ditt undermedvetna.
   Han är helt enkelt ointressant på alla områden som kan anses nödvändiga att uppmärksamma. Där finns ingenting som kunna tas som potentiellt hotfullt i hans uppsyn och att beskriva honom som attraktiv är en lika stor överdrift som att beskriva honom som ful.
   Skulle du dock, mot all förmodan, komma ihåg honom tillräckligt bra för att kunna ge en redogörelse av hans utseende så skulle den antagligen låta ungefär så här:
   ”Kring tjugo år, medellängd, normalviktig, svart hår, grå ögon. Blek, men inte tillräckligt för att se sjuklig eller särskilt ohälsosam ut. Dålig hållning. Inte tillräckligt dålig för att få sjukgymnaster att klaga, men inte heller tillräckligt bra för att se stolt eller självsäker ut. Ledig klädsel, men inte smaklös.”
   Mer än så finns inte att säga, att hitta något mer utmärkande personligt drag hos honom eller göra vackra liknelser är helt enkelt omöjligt. Att ens beskriva hans ögon som askgrå skulle vara att ljuga. De är grå, och bara grå, precis som hans hår är svart, bara svart. Ian West är helt enkelt onormalt normal.
   Att rota i hans historia ger inte heller särskilt mycket, West är en alldeles för diskret person för att lämna spår. Men om man nu, teoretiskt sett, skulle kunna spåra hans förehavanden genom åren, så skulle man snart finna att han är en mycket intressantare person än hans utsida antyder.
   Att han föddes i London den 23:e Augusti 1813 och dödförklarades den 10:e januari 1836 är antagningen den första ledtråden till att allt inte står helt och hållet rätt till med den annars så normale Ian West. Att han alltid verkar dyka upp i diverse krigs-, svält- eller katastrofområden är en annan liten egenhet man skulle kunna lägga märke till.

RSS 2.0