Del två.
Den ännu namnlösa berättelsen
Episod 2
-I vilken det viftas med knivar och avslutas med en cliffhanger-
Episod 2
-I vilken det viftas med knivar och avslutas med en cliffhanger-
När morgonljuset äntligen började leta sig ner mellan trädkronorna var Ianna öm i hela kroppen. Hennes ögon kliade och ögonlocken hotade att falla igen vilken sekund som helst. Hon gnuggade dem irriterat.
Den nattliga vandringen utefter bäcken hade varit både kall och oländig. Terrängen nedströms hade visat sig vara glesare på träd och buskar, men riklig på sten. Hon hade halkat omkull på de hala stenarna intill bäcken flera gånger, vrickat foten mellan två stenbumlingar och med nöd och näppe undvikit att kliva ner i ett näste med ilskna stenormar.
För någon kilometer sedan hade dock de förrädiska klippblocken äntligen ersatts med mjuk mossa och gles barrskog. Marken sluttade lätt nedför här och längre ner, där träden stod tätare, glittrade en sjös spegelblanka yta i morgonsolen.
Ianna sjönk motvilligt ihop bakom en mosstäckt stenbumling. Hon beundrade utsikten i några sekunder. Sedan slöt hon ögonen och föll i en orolig sömn.
När solen stod som högst över talltopparna vaknade hon minst lika oroad. Någon ruskade hennes axel!
Ett förskräckt pipande läte lämnade hennes strupe samtidigt som hon slog undan armen och letade efter den stulna kniven under sin tröja.
Någon ropade något åt henne men hon uppfattade inte orden.
Hon rullade hon åt sidan, bort från handen, och kom upp på fötterna med kniven i handen. Solen bländade henne, men konturen av figuren hon hade framför sig var inte mycket längre än henne själv. Den var däremot bredare.
”Ta det lugnt”, sa siluetten och sträckte upp armarna. ”Vi ville bara se om du var okej!”
Vi? Ianna blinkade några gånger och kisade mot ljuset, men allt hon såg var en rund, fräknig och, framför allt, ensam pojke. Om inte…
Tanken slog henne samtidigt som en hand grep tag om hennes egen och bände kniven ur den. Hon började vända sig för att ta tillbaks den men hindrade sig illa kvickt. Det kalla stålet var redan pressat mot hennes hals.
Den nattliga vandringen utefter bäcken hade varit både kall och oländig. Terrängen nedströms hade visat sig vara glesare på träd och buskar, men riklig på sten. Hon hade halkat omkull på de hala stenarna intill bäcken flera gånger, vrickat foten mellan två stenbumlingar och med nöd och näppe undvikit att kliva ner i ett näste med ilskna stenormar.
För någon kilometer sedan hade dock de förrädiska klippblocken äntligen ersatts med mjuk mossa och gles barrskog. Marken sluttade lätt nedför här och längre ner, där träden stod tätare, glittrade en sjös spegelblanka yta i morgonsolen.
Ianna sjönk motvilligt ihop bakom en mosstäckt stenbumling. Hon beundrade utsikten i några sekunder. Sedan slöt hon ögonen och föll i en orolig sömn.
När solen stod som högst över talltopparna vaknade hon minst lika oroad. Någon ruskade hennes axel!
Ett förskräckt pipande läte lämnade hennes strupe samtidigt som hon slog undan armen och letade efter den stulna kniven under sin tröja.
Någon ropade något åt henne men hon uppfattade inte orden.
Hon rullade hon åt sidan, bort från handen, och kom upp på fötterna med kniven i handen. Solen bländade henne, men konturen av figuren hon hade framför sig var inte mycket längre än henne själv. Den var däremot bredare.
”Ta det lugnt”, sa siluetten och sträckte upp armarna. ”Vi ville bara se om du var okej!”
Vi? Ianna blinkade några gånger och kisade mot ljuset, men allt hon såg var en rund, fräknig och, framför allt, ensam pojke. Om inte…
Tanken slog henne samtidigt som en hand grep tag om hennes egen och bände kniven ur den. Hon började vända sig för att ta tillbaks den men hindrade sig illa kvickt. Det kalla stålet var redan pressat mot hennes hals.
Kommentarer
Trackback
