Lazzies Kladd

Det här är det första "kreativa" jag skrivit på... några år? Så håna mig inte för min ringrostighet X'D

Ianna lutade sig fram över halsen på den skrangliga märren som flåsade allt tyngre under henne.
  ”Bara en liten bit till, snälla”, viskade hon i det svettdrypande djurets öra.
  Hon bankade med hälarna i den arma krakens revben, men till ingen nytta. Stoets tunga travsteg bröts av till en haltande skritt.
   ”Snälla!” manade Ianna och kastade en blick över axeln.
   Skogsstigen bakom dem var mörk och tom, men över hästens rosslande andhämtning kunde hon höra klappret av hovar. Snart skulle den första av förföljarna komma runt stigkröken. Hur hade hon kunnat tro att bagarens gamla beniga märrstackare skulle kunna hinna undan unga välutfodrade stridshästar?
   Hon höll in djuret, som mer än villigt gjorde halt, och såg sig omkring. Kanske skulle hon kunna komma undan dem till fots? Skogen här var snårig, för snårig för att kunna ta sig fram till häst vid sidan av stigen. Dessutom var hon liten och mager och de stora och otympliga, speciellt med rustningar.
   Då den första ryttaren blev synlig på stigen tog hon beslutet och kastade sig ur sadeln.  Utan så mycket som en blick bakåt dök hon in bland snåren. Hon hörde knak, brak och några gläfsande svordomar bakom sig när hon kravlade genom buskagen och sicksackade sig fram mellan stenar och smala trädstammar. Lättande nog blev förföljarnas ljud allt mer avlägsna ju djupare in i skogen hon kom.
    När hon till sist, med ett ljudligt plask, snubblade ner i en liten bäck verkade de ha givit upp jakten helt. Hon stod still en lång stund i det fotknölshöga vattnet och lyssnade, men de enda ljuden som nådde hennes öron var hennes egna flämtande andetag och porlandet från bäcken. Runt om henne stod skogen tyst, mörk och kall.
   Huttrande kravlade hon sig upp ur bäckfåran.
   Vart skulle hon ta vägen nu? Stigen hon ridit efter hade gått åt norr och hon hade flytt öster ut från den… men sedan? Hon hade inte hållit en rak kurs under sin flykt genom skogen, så mycket var hon säker på. Hade hon otur så kunde hon lika gärna komma tillbaks till byn om hon fortsatte framåt. Rådvill såg hon upp mot himlen, den var täckt av moln, så även om hon kunnat stjärnnavigera så hade det inte varit till mycket hjälp.
   Till sist bestämde hon sig för att det bästa nog var att hålla sig i rörelse oavsett vart hennes fötter skulle ta henne. Så hon beslutade att följa bäcken nedströms.