Lazzies Kladd

Japp...

  

”Det är inte trevligt att vifta med knivar mot folk som bara vill hjälpa”, sa en ljus röst med lätt road ton till hennes vänstra öra.
   ”Det inte trevligt att smyga på folk som sover heller, och vem är det som viftar med knivar nu om jag får fråga?!”
   Orden som snubblade ur Iannas mun lät hesa och inte alls lika självsäkra som hon tänkt sig.
   ”Förlåt”, sa rösten vid örat och kniven försvann. ”Jag trodde du skulle hugga den i Renny. Han är hälften troll så han skulle nog inte må så bra om du körde in en bit stål i honom.”
   ”Jag tror att alla mår rätt dåligt av att bli knivhuggna. Dessutom är det bara en myt att troll inte tål stål, silver däremot…”
   Ianna sneglade bakåt medan pojken gick igenom varje detalj i silvrets ohälsosamma effekter på troll. En lång och gänglig flicka såg tillbaks mot henne under man av burrigt svart hår. Flickan log och fäste kniven i sitt bälte.
   ”Det där är min”, påpekade Ianna.
   ”Visst”, flickan log igen, men gjorde inge ansats till att ge tillbaks kniven.
   Ianna såg på knivens vackra bladmönstrade guldskaft och förstod att vem som helt kunde lista ut att den inte var hennes. En vanlig bondjänta som hon skulle var lycklig om hon ens fick ihop hälften av det guld som täckte knivskaftet under sin livstid.
   Hon hade stulit den av värdshusvärden, han behövde den i alla fall inte längre. Han-
   ”Så, vad gör du här mitt ute i ingenstans? Och varför ser du ut som om du brottats med björnar?”, undrade flickan.
   ”Björnar?”
   Ianna såg ner på sina armar. De var täckta med rivsår och blåmärken från gårdagens kravlande genom snår och klättrande över stenar. Hennes kläder såg inte mycket bättre ut.
   ”Jag-”
   Hon tystnade och betraktade flickans ögon. De var mörkblå, nästan svarta,men när solen träffade dem glänste de i en ljusare blå färg. Den påminde Ianna om…
   ”Du är från norr!”, utbrast hon anklagande och backade undan några steg.
  Flickan flinade och ryckte på axlarna.

En snabbgenomgång.

Den ännu namnlösa berättelsen
Episod 2
-I vilken det viftas med knivar och avslutas med en cliffhanger-

När morgonljuset äntligen började leta sig ner mellan trädkronorna var Ianna öm i hela kroppen. Hennes ögon kliade och ögonlocken hotade att falla igen vilken sekund som helst.  Hon gnuggade dem irriterat.
   Den nattliga vandringen utefter bäcken hade varit både kall och oländig. Terrängen nedströms hade visat sig vara glesare på träd och buskar, men riklig på sten. Hon hade halkat omkull på de hala stenarna intill bäcken flera gånger, vrickat foten mellan två stenbumlingar och med nöd och näppe undvikit att kliva ner i ett näste med ilskna stenormar.
   För någon kilometer sedan hade dock de förrädiska klippblocken äntligen ersatts med mjuk mossa och gles barrskog. Marken sluttade lätt nedför här och längre ner, där träden stod tätare, glittrade en sjös spegelblanka yta i morgonsolen.
  Ianna sjönk motvilligt ihop bakom en mosstäckt stenbumling. Hon beundrade utsikten i några sekunder. Sedan slöt hon ögonen och föll i en orolig sömn.
   När solen stod som högst över talltopparna vaknade hon minst lika oroad. Någon ruskade hennes axel!
  Ett förskräckt pipande läte lämnade hennes strupe samtidigt som hon slog undan armen och letade efter den stulna kniven under sin tröja.
   Någon ropade något åt henne men hon uppfattade inte orden.
   Hon rullade hon åt sidan, bort från handen, och kom upp på fötterna med kniven i handen. Solen bländade henne, men konturen av figuren hon hade framför sig var inte mycket längre än henne själv. Den var däremot bredare.
   ”Ta det lugnt”, sa siluetten och sträckte upp armarna. ”Vi ville bara se om du var okej!”
   Vi? Ianna blinkade några gånger och kisade mot ljuset, men allt hon såg var en rund, fräknig och, framför allt, ensam pojke. Om inte…
   Tanken slog henne samtidigt som en hand grep tag om hennes egen och bände kniven ur den. Hon började vända sig för att ta tillbaks den men hindrade sig illa kvickt. Det kalla stålet var redan pressat mot hennes hals.